Att förstå krig för att uppnå fred –  perspektiv från svensk freds- och konfliktforskning

”Att starta krig är enkelt, att stoppa krig är svårt. Att därefter bygga fred är ännu svårare.”
- Carl Bildt

Vi är på nytt i en period av ofredsår. Vi ser åter krig och ökande geopolitiska spänningar i Europa. Det är en situation som är en del av en längre och allvarlig global trend av fler krig och konflikter i världen, många med inblandning av Ryssland, Iran och Saudiarabien eller med stöd av andra aspirerande stater och aktörer. USAs skifte av position skakar om världsordningen och Europas säkerhetsstrategier. Konfliktlösningsmekanismer såsom demokrati, normer om folkrätt och internationellt samarbete– det vill säga, regler och institutioner som efter Kalla krigets slut bidrog till att skapa en av mänsklighetens fredligare perioder sett ur ett globalt perspektiv – pressas systematiskt tillbaka (Davis et al. 2024; Rustad 2024; Pinker 2011; Papada et al. 2023). Sådana här allvarliga perioder av ofredsår är inte ovanliga satt i en längre historisk kontext. Snarare verkar det vara mänsklighetens förmåga att kunna skapa en allt fredligare utveckling globalt som är bristfällig. Att stärka den förmågan genom att finna nyanserade och faktabaserade svar på hur man hanterade liknande allvarliga situationer och vad dessa svar innebär för möjligheten att skapa en mer fredlig utveckling var det som inspirerade oss och tidigare generationer att bli freds- och konfliktforskare. 

Ibland stöter vi på antaganden hos beslutsfattare om att freds- och konfliktforskningen spelat ut sin roll i en värld av ökande geopolitiska spänningar och mer krig. Vi menar att måste komma ihåg att freds- och konfliktforskningen bildades och utvecklades under den kallaste delen av Kalla kriget. Orsaken var praktiska och politiska behov av en bred verktygslåda och information av vikt för Norden att kunna manövrera sig igenom det svåra geopolitiska läget. Vi menar att det behovet – kombinerat med riskhantering avseende att ha en bredd och därmed undvika att skapa små ekokammare och att kapitalisera på de investeringar som redan gjorts i data och forskning - är viktigare än någonsin i denna nya geopolitiska era. Det är också en era där den nordiska regionen riskerar att hamna än mer i stormens öga än under kalla kriget. Att bygga vidare på fredsforskningens nordiska arv är därmed centralt.

I detta ingår freds- och konfliktforskningens möjlighet  att sätta nordisk säkerhet i ett större geopolitiskt perspektiv. Den förståelsen är central om vi effektivt ska kunna agera strategiskt för vår egen säkerhet. Den absoluta majoriteten av antalet konflikter i världen försiggår fortfarande i Afrika, Asien och Mellanöstern; konflikter där många av våra potentiella antagonister och våra allierade är inblandade. I de pågående politiska processerna för att stärka samverkan mellan civil forskning och säkerhetsaktörer bör detta ingå som en central del.

Det finns möjligheter i både existerande kapacitet och engagemang. Precis som tidigare allvarliga kriser och perioder formade oss kommer den nuvarande perioden av krig och kris att mobilisera nya generationer av forskare. Freds- och konfliktforskningen – trots dess underliggande fokus på att hindra och lösa väpnade konflikter – har till största del fokuserat på att systematiskt och metodologiskt förstå krig (Forr 2009; Wallensteen 2011; Gleditsch 2021). Precis som många inom krigsvetenskap ser vi krig och väpnat våld som en fortsättning av en politisk process fast med andra medel i linje med Clausewitz ansats. Det vill säga att våldet syftar till att uppnå mål om makt, territorium eller resurser. Konflikter i sig är inte problemet – alla samhällen och mellanstatliga relationer måste kunna hantera målkonflikter. Det är frågan om vad man kan göra för att undvika att en politisk process blir våldsam som står i fokus. Det är både ett normativt och ett effektivitetsperspektiv. Krig är mycket kostsamt och hindrar dessutom produktion för samhällsutveckling. Kan du hantera en konflikt utan våld kan man säga att det således är mer rationellt och ger mest samhällsnytta. Det innebär dock inte att freds- och konfliktforskningen antar att krig alltid kan undvikas. Det kan ibland bli en överraskning för studenter som söker sig till freds- och konfliktforskning av mer normativa skäl. 

Vid tidpunkten för bildandet av detta relativt unga forskningsområde var fredsforskningsbegreppet i sig också omgärdat av en rad mer eller mindre välgrundade antaganden – och uppfattades av många som naivt eller politiskt. Som Johan Galtung, en av fredsforskningens stora fäder i Norden, minns en konversation med en högre chef inom norska statsadministrationen på slutet av 1950-talet ”Fredsforskning, for et fryktigt ord!” (Forr 2009, 13). Men, som Clint Eastwood uttryckt det, antaganden är misstagens moder. Freds-och konfliktforskningen är snarare sprungen ur en kritik av studier som uppfattades som mer normativa – dvs. att dessa studier mer syftade till att upprätthålla bilden av önskvärda nationella politiska ståndpunkter och målbilder som inte alltid var faktabaserade. Som kontrast blev freds- och konfliktforskningen därför inriktad på att skapa kunskap baserad i välutvecklad teori, strukturerat testande och analys av antaganden grundat på stora mängder empirisk information (Forr 2009; Walensteen 2011; Gleditsch 2021). Fred skulle skapas och byggas med faktabaserade råd och utvecklad kunskap, likt inom medicinsk forskning, och inte vara baserat på önsketänkande. Tidigare massivt samhällsförstörande krig – såsom första och andra världskriget – och trauman från kärnvapenanvändning och folkmord präglade synen på varför detta var inte bara viktigt utan nödvändigt (Gleditsch 2009; Wallensteen 2011 och 2015). Idag vet vi att även mer begränsade krig och väpnade konflikter hindrar ekonomisk utveckling, står i vägen för hantering av sjukdomar och pandemier, driver på migration och flyktingströmmar, leder till matosäkerhet och minskad utbildning, och så vidare. Därmed försvagas de stater som drabbas, något som i sin tur kan medföra att stater fastnar i återkommande konfliktcykler (D’Angeli and Vesco 2024). Det medför även att de kan bli sårbara för påtryckningar. Att bidra till att kunna hantera politiska konflikter utan användning av våld kan därmed ha stora positiva effekter för både inomstatlig och global utveckling.

Att ha utvecklade modeller och fakta om krigsrelaterat våld över tid för att kunna systematiskt och metodiskt studera våldets uppkomst, dynamik och avslut var således centralt när fältet utvecklas internationellt. För att åstadkomma detta har freds- och konfliktforskningen tidigt innefattat ett stort empiriskt arbete, inklusive i den forskning som utvecklades i Norden. Idag har Sverige – och närmare bestämt Uppsala universitets Conflict Data Program (UCDP) och Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) – världsledande insamlingar av stora datamängder som ger oss en förståelse av bland annat utvecklingen inom väpnade konflikter, våld mot civila, militär upprustning, och fredsprocesser,sedan andra världskriget. Uppsala universitets användning av förståelsen av väpnad konflikt som ”konflikter mellan två specifika parter som orsakar minst 25 stridsrelaterade dödsfall under ett kalenderår” och krig som ”konflikter som leder till minst 1 000 dödsfall under ett år” har blivit erkända standard inom freds- och konfliktforskningen internationellt (Uppsala universitet 2024). Mycket av forskningen och datainsamlingen har sin bas i politiska beslut i Norden och i Sverige under Kalla krigets 1960 och 1970-tal om att man behövde skapa grunden för en bred och nyanserad verktygslåda för att finna politiska vägar framåt i en värld av osäkerhet. Den satsningen som svenska staten gjort över åren har lönat sig. Du kan själv använda dig av UCDP:s helt offentliga databas (https://ucdp.uu.se/)  som presenterar alla världens konflikter, dess parter, utveckling och allvarligheten av våldet över tid.

Men man kommer bara så långt med enbart information och data – vi måste också förstå vad trenderna i denna data innebär. I fredsforskningens linda var därför inte bara empiriinsamlingen utan också teoriutvecklingen stark. Norden bidrog även här internationellt. Johan Galtung var med och utvecklade fredsbegreppet och skillnaden mellan negativ fred, en situation utan krig, och positiv fred, det vill säga en tillvaro utan inte bara våld utan även orättvisor och diskriminering (vad som kallas strukturellt och kulturellt våld inom forskningen). Idag höjs dock kritiska röster som menar att empiriska studier – både de som använder kvalitativ och kvalitativ metod – har blivit för dominant och ersatt den djupare diskussionen om krig och fred som fenomen. Argumentet är att det är centralt att ha ett analytiskt förhållningssätt och inte försöka förstå något så komplicerat som krig eller fred enbart genom att samla empiri. Kritiska och konstruktivistiska ansatser och metoder inom freds- och konfliktforskningen har därför ifrågasatt grundläggande antaganden och utvecklat vår förståelse. Vidare har konstruktivistiska ansatser understrukit att ett av skälen till att forskningsresultat och tolkningen av dessa inte fått den direkta politiska användningen såsom eftersträvas i enlighet med den medicinska forskningen är att politik är ett konstruerat fenomen där beslutsfattare också tolkar verkligheten. Detta utmynnar i sin tur i skapandet av olika diskurser och narrativ (i betydelsen hur vi talar och berättar om en företeelse eller händelse) som får effekter på hur politiken utformas. Ett exempel på detta är hur beslutsfattare konstruerar hotbilder utifrån sin tolkning av omgivande aktörer, händelser och processer och hur dessa hotbildskonstruktioner i sin tur blir tongivande för den säkerhetspolitik som förs (Sjöstedt 2024). Konstruktivisterna menar således att konflikter inte är resultatet av objektiva hot som deterministiskt leder till en fastslagen utrikespolitik eller konfliktbeteende, utan aktörernas tolkningar och därmed den politiska debatten måste tas i beaktande som ett mellanliggande led. För att förstå krig måste vi även studera dessa delar systematiskt.

Oavkortat så betyder detta att för oss är vetenskapligheten – både tvärvetenskapligt och metodmässigt – själva kärnan i ämnet freds- och konfliktforskning som vi arbetar med. Om vi inte systematiskt studerar konflikt och fred kan vi inte förstå de faktorer och processer som ligger bakom politiskt våld. Därmed kan vi inte heller finna lösningar eller förbereda oss på krigets verkningar på ett realistiskt sätt. Denna syn kan till delvis tillskrivas att vi båda disputerat vid Institutionen för Freds- och konfliktvetenskap vid Uppsala universitet där en mer positivistisk grundsyn, det vill säga en där man testar sina antaganden på data och information, genomsyrar verksamheten och där empirisk forskning dominerar. Vi har emellertid också verkat vid andra miljöer. Louise Olsson är avdelningschef och senior forskare vid Institutt for fredsforskning (mer känt under sin engelska förkortning PRIO). Hon har tidigare varit expert och rådgivare vid Folke Bernadotteakademin, sitt namn till trots en myndighet under svenska Utrikesdepartementet, som arbetar med att bidra till konfliktlösning och fredsbyggande. Olsson arbetar även deltid som coach och föreläsare om jämställdhet inom ramen för nationellt försvar och internationella insatser vid Försvarsmakten och har medverkat i utvärderingar av Natos och EU:s insatser. Roxanna Sjöstedt är docent och lektor i Statsvetenskap vid Lunds universitet och verkade som ämnesföreståndare för Freds- och konfliktvetenskap under sex år. Även om flertalet av de forskare som kan kopplas till den miljön arbetar med mer reflexiva epistemologiska utgångspunkter och tillvägagångsätt – det vill säga att man fokuserar på tolkning och förståelse av verkligheten snarare än som positivisterna försöka fastslå samband mellan orsak och verkan – råder emellertid även här konsensus kring vikten av en teoristyrd och metoddriven forskning och undervisning. 

Det är utifrån dessa perspektiv vi här reflekterar kring vad vi kan lära oss från freds- och konfliktforskning om studiet av krig när vi idag står inför en ny period av ofredsår. Vi sätter även in detta i kontexten av hur freds- och konfliktforskningen i Sverige förstärkts av utvecklingen i Norden – en historia som vi behöver bygga vidare på i vår nuvarande geopolitiska situation - och hur forskningen sedan organisatoriskt växt fram i Sverige. Vi avslutar med några reflektioner kring vad studiet av krig kan bidra med i den nya nordisk säkerhetsrealiteten där vi båda tillsammans ska studera totalförsvarsutvecklingen i regionen.

Vad lär vi oss av freds- och konfliktstudier som vetenskap?

Ska man studera krig så måste man vara medveten om att krig och väpnade konflikter kommer i många former. Mellan stater, inom en stat i ett inbördeskrig, mellan grupper i ett och samma land men utan att statens militär är involverad (så kallade icke-statliga konflikter). Många väpnade konflikter är små och berör bara delar av ett land. Ett fåtal kommer upp i 1000 döda per år och kan klassas som krig. Uppsala Conflict Data Program sammanställer årligen information om utvecklingen inom olika aspekter av konflikt över tid, som till exempel antalet konflikter i världen, konfliktrelaterade dödsfall, eller typ av konfliktparter. 

Om vi sätter in vår tid av ofred i ett längre perspektiv vad säger den då? Som illustreras av graf 1 nedan, den direkta perioden efter det Kalla krigets slut präglades av en avsevärd ökning av döda i strid och – än mer – av våld mot civila (kallat one-sided violence i grafen), en situation orsakad främst av i folkmordet i Rwanda och kriget i forna Jugoslavien.

Efter det följde en period av en ökad grad av fred och mindre våld i världen kombinerat med demokratisk utveckling. Fukuyama’s förutspående av historiens slut efter att Kalla kriget avslutats såg nästan ut att kunna realiseras (se Fukuyama 1989). Antalet konflikter minskade liksom antalet dödsoffer av konfliktrelaterat våld fram till runt 2010. Steven Pinker lyfte hur normer och institutioner bidrog till att stärka mänsklighetens förmåga att vara sina bästa själv i ”The Better Angels of Our Nature: Why Violence Has Declined” (Pinker 2011). Vi såg ett stort antal internationella operationer och andra multinationella engagemang, vilka bidrog till att stabilisera olika regioner och skapa fred. Som kan ses i grafen, mellan 2011 till 2014 ser vi emellertid en ökande negativ utveckling skönjas – denna gång främst drivet av krig mot islamistiska grupper – dominerat av IS krig mot Irak och Syrien men även dess involvering i ett stort antal konflikter i Afrika. 2014 ockuperar också Ryssland Krimhalvön och efter 2019 ser vi på nytt ett ökande antal konflikter, nu med konflikter vilka ofta involverar internationellt stöd. Här är det konflikterna i Etiopien och Ukraina som främst driver förändringen i antal dödade (UCDP 2024a). Idag ser vi ut att stå inför en värld med fler komplexa konflikter och mer död. Även om vår media ofta fokuserar på Ukraina och Israels krig i Gaza så ser vi i graf 2 att de flesta konflikter som inkluderar en stat utspelar sig i Afrika, Asien och Mellanöstern (UCDP 2024b, se också Rustad 2024 för en diskussion). För oss i Norden har kriget också krupit närmare på grund av Rysslands invasion av Ukraina men den förståelsen ska kombineras med att se Rysslands beteende och dess informationskampanjer i stater i konflikt som de understödjer, så som i Mali och Syrien.

Varför ska man då räkna och jämföra antal döda, former av konflikt, konfliktstorlek, eller utveckling av militära inköp globalt? Vårt enkla svar på den frågan är att det är endast utifrån stora mängder data över tid och rum som vi kan avgöra vilka faktorer som främst tycks påverka konflikters uppkomst, utveckling och avslutande. Det finns dessutom skillnader om vi arbetar med konflikter mellan länder jämfört med inom länder, eller om en stats eller en rebellgrupps våld mot en civilbefolkning står i fokus. Detta låter onekligen abstrakt men detta förhållningssätt medför att vi kan undersöka om våra antaganden rörande, till exempel, varför konflikter – som finns i alla samhällen – övergår till att bli våldsamma, eller varför en stridande part agerar på ett visst sätt, faktiskt baseras på annat än just antaganden (om hur jag anser att världen fungerar). 

Med andra ord, genom att testa våra hypoteser på stora mängder empiriskt material ser vi om de har bäring och verkar hålla i relation till olika fall över tid och rum.  Vi som individer har alla olika idéer om sakernas tillstånd och så har även kollektiva enheter såsom stater eller internationella organisationer. Dessa antaganden kan påverka hur vi agerar. Låt oss ge några exempel på hur forskningen kan bidra till att nyansera och utveckla vårt tänkande genom att testa antaganden. Som vi beskrev så dominerade krig mot Islamska staten (IS) under perioden efter 2011. Hur skulle då det problemet förstås och därmed hanteras. Ett exempel är att FN hävdade att IS var en stark terrororganisation. Dock har studier senare visat att det antagandet om IS var förenklat. IS var tidigt tvungen att relativt sett lägga mer resurser på strid jämfört med att bygga upp och skapa stöd i de regioner man erövrade jämfört med de statsaktörer man slogs emot i Irak och Syrien. IS beteende blev därmed också till viss del förutsägbart då organisationen behövde inrikta sig på att erövra mer resursstarka områden snarare än att beakta andra strategiska mål. Skälet till detta var just att IS var beroende av att med våld kunna tillskansa sig medel eftersom de inte kunde generera egna nya resurser. Det paradoxala är att en svagare aktör i en konflikt proportionellt kommer att få lägga mer resurser på att slåss än att lägga kostnader på att producera mer resurser över tid – och därmed riskerar att underminera sin kapacitet i högre utsträckning (Rustad et al 2024 arbetspapper). 

Som vi kunde se i graferna så har vissa konflikter en hög grad av våld mot civila medan andra främst innebär våld mellan de stridande parterna. Forskningen undersöker varför det finns så stor variation i hur olika militära organisationer beter sig mot civilbefolkningen. Ett vanligt antagande här är exempelvis att sexuellt våld aktivt används av starka aktörer som en taktik. Forskningen indikerar dock att det snarare är svagare organisationer som är överrepresenterade bland förövarna. Sexuellt våld i konflikt är mer vanligt när en militär organisation har svagt ledarskap och låg moral eller i situationer där de är beroende av tvångsrektyrering (Moncrief och Wood 2020; Cohen och Nordås 2014). Möjliga exempel på detta kan vara ovan nämnda IS eller de ryska styrkorna i Ukraina. Krig måste inte medföra våldtäkter eller våld mot civila. En och samma konflikt kan ha aktörer som har en hög grad av våldskapital – inklusive statsaktörer – medan andra aktörer i samma område och konflikt har starka regler och processer att förhindra och stoppa sexuellt våld. Normer, ledarskap och organisationsarbete verkar således vara centralt för att hantera beteenden och förhållande gentemot en civilbefolkning (Muvumba-Sellström i Olsson och Muvumba-Sellström 2020). Exemplen om IS och om våld mot civila illustrerar också att även om orsaker till krig och dess lösning var initiala frågor inom freds- och konfliktforskningen, har man under senare årtionden i allt högre grad börjat engagera sig i att förstå väpnade konflikters interna dynamik och effekterna av konflikt på befolkning och samhälle. Breddandet till att förstå konfliktdynamik och dess effekter har också medfört ett ökande intresse och möjlighet bryta ned data kring detta i relation till bland annat kön, ålder, politisk ståndpunkt på befolkningsnivå och därmed synliggöra och förstå djupare faktorer som driver eller motverkar våld. Idag vet vi till exempel att jämställdhet (dvs. likestilling mellan könen) påverkar risken för konflikt – både i termer av socialt kapital för lösning och avseende rekryteringsprocesser av unga män – och att kvinnors deltagande i väpnade grupper är mycket vanligare än vi tidigare trott (Olsson 2023). 

Att empiriskt studera trender och faktorer ger ju dock långt från hela den bild vi behöver. Konstruktivismens intåg efter kalla krigets slut i studiet av krig och säkerhet har, såsom nämndes ovan, försökt förändra synen på vilka spörsmål vi kan tänka oss undersöka och hur vi undersöker dem. Det innebär att vi studerar även hur konflikter och potentiella säkerhetshot artikuleras och konstrueras. Orden har makt i sig (Ostermann och Sjöstedt 2022). Denna debatt har bidragit till att forskning och analys inom fältet har breddats både teoretiskt och metodologiskt. Etablerade definitioner och centrala begrepp, såsom hot, säkerhet, konflikt eller fred, har ifrågasatts och utmanats. Numer inkluderar vi även icke-militära säkerhetshot såsom migration eller pandemier i studiet av nationell säkerhet. En annan viktig beståndsdel är att hot mot den nationella, regionala, eller internationella säkerheten inte ses som objektiva eller givna utan konstrueras av militära eller politiska beslutsfattare. Detta innebär inte att forskare anser att hot enbart är sociala eller diskursiva konstruktioner – de flesta skulle instämma i att Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 var ett substantiellt och mycket reellt hot mot Ukrainas nationella säkerhet och oberoende. I stället ligger fokus på att förstå betydelsen av hur olika aktörer – politiska, militära, sociala – beskriver och talar om hotet, vilka värden som ses som hotade, och vilka åtgärder som behövs för att hantera det. Ses hotet huvudsakligen som ett intrång av en suverän stats territoriella gränser, är det ett hot mot demokratiska normer och värderingar, eller hotas ett lands identitet? Beroende på hur hotbilden formuleras kan bilden av konsekvenserna variera och därmed resultera i olika beslut om säkerhetspolitiska åtgärder. För att ge ett exempel. I FNs säkerhetsråd argumenterade Ryssland för att de genomför en riktad operation i Ukraina medan USA och dess allierade betonade att det är ett invasionskrig som strider mot folkrätten. Med USA:s skiftande position i den frågan 2025, ändrar sig också maktbalansen kring narrativet. Likaså ser vi inom desinformation och propaganda hur olika aktörer försöker forma och påverka hur vi tänker och talar om vissa frågor. Det är frågor man kan studera genom konstruktivistiska ansatser.  

Detta fokus på hur aktörer uppfattar och talar om hot möjliggör också studiet av hotbilder utöver en direkt och fullskalig militär invasion. Ibland lyfter beslutsfattare frågor på den säkerhetspolitiska dagordningen som inte direkt kan kopplas till vare sig kränkning av territorium eller hot mot den nationella identiteten. Ett exempel är omnämnandet av islamistisk terrorism som fullständigt exploderade efter terrorattentaten i USA den elfte september 2001. Att USA såg det som ett hot är inte så konstigt men detta gällde även länder långt från USA och som inte direkt kunde ses som måltavlor för Al-Qaeda där flera lyfte upp terrorfrågan högst på agendan. Till exempel i sitt regelmässiga tal till det estniska parlamentet om landets utrikespolitiska strategi nämnde dåvarande utrikesminister Toomas Hendrik Ilves i oktober 2001 terrorism inte mindre än 49 gånger – att jämföra med noll gånger föregående år (Noreen och Sjöstedt 2004). Ilves var emellertid inte ensam i detta utan åtskilliga ledare i Norden liksom i länder runt om i världen uppfattade terrorhotet som den mest prioriterade säkerhetspolitiska frågan. Detta utan att det då fanns några indikationer på att de var möjliga mål för terrorattentat. Med andra ord, genom att anta att hotbilder inte är givna utan fokusera på hur aktörer talar om hot möjliggörs studiet av en bredare repertoar av säkerhetsfrågor och hur dessa driver attityder och effekter och sätter den säkerhetspolitiska dagordningen.

Men hur var det med fredsdelen i freds- och konfliktforskning? Hittills har vi bara diskuterat krig och väpnat våld. Även om vi redan på 1960-talet gjorde skillnad på negativ fred och positiv fred, så kretsade forskningen länge kring hur man skapar situationer med avsaknad av krig snarare än en högkvalitativ fred (se Tønnesson 2022 för en diskussion). Det senaste årtiondet har dock inkluderat tendenser av en bredare förståelse av fred och olika studier har försökt fördjupa fredsbegreppet. Till exempel har studier försökt utveckla diskussionen kring hur man skapar inte bara en frånvaro av våld utan även en hållbar, kvalitativ och inkluderande fred där fler konflikter kan lösas med andra medel än våld (se till exempel, Wallensteen och Joshi 2018). Det är dock viktigt att poängtera att även om man utgår från så kallad negativ fred innebär det inte att man ser kontexten efter ett eldupphör eller fredsfördrag som statisk eller en konstant. Även här finns ne medvetenhet om att fred kommer i olika former. Forskningen om hållbar fred inkluderade därför även negativ fred där man är intresserad av att studera olika processer och dynamiska förlopp som äger rum efter att våldet i en konflikt upphört och reformer för att skapa en mer fredlig utveckling genomförs. Studier har bland annat undersökt processer som söker återföra forna soldater till en civil tillvaro, eller studerat hur tidigare kombattanter tar sig an nya roller och deltar i det demokratiska sammanhanget efter ett inbördeskrig (Sjöstedt et al 2024).I tillägg till detta finns forskning om fred som har en tydligt kritisk eller feministisk ansats och menar att bara för att det ett krig tar slut betyder det inte att det råder fred och säkerhet för alla grupper i ett samhälle. Till exempel har feministiska forskare lyft att kvinnors säkerhetssituation ibland blivit värre efter ett krig (Olsson 2023). Vi vet idag också att kvinnors mobilisering och politiska engagemang ökar under krig. Om detta aktivt tas med i de reformer som följer på ett konfliktslut så kan det bli en bättre fred för både män och kvinnor (Joshi och Olsson 2022). Trots detta arbete med att fördjupa förståelsen av fredsbegreppet så kvarstår dock en centralt utmaning  - många av de faktorer som många vill inkludera i en definition av positiv fred är också faktorer som verkar vara centrala för att skapa en negativ fred. Det innebär att om du inkluderar dem i en definition av positiv fred där avsaknad av våld är en förutsättning så får du en cirkelgång i dina argument, något som kallas för en tautologisk definition. Med andra ord, man kan inte inkludera samma faktorer i både det som ändrar sig och det som orsakar den förändringen i ett och samma begrepp. 

Som detta avsnitt har försökt visa koncentrerar sig fredsforskningen främst på studiet av krig och väpnad konflikt. Detta forskningsfält har emellertid alltid drivits av det underliggande syftet att förstå hur mänsklig utveckling kan uppnås mer kostnadseffektivt eftersom krig – inte minst i en kärnvapenera – är kostsamt och destruktivt till den punkt då det kan utgöra slutet för mänsklighetens civilisation. Däremot är fredsforskningen inte driven av en naiv förståelse av världen eller krig. Studiet av kriget och dess effekter är drivet av empiri och av analysen av en reell dynamik i konfliktområden.

Historisk utveckling av svensk freds- och konfliktforskning och den nordiska kontexten 

Hur kom det sig då att freds- och konfliktforskningen då blivit så framgångsrik i Norden och Sverige? Den nordiska utvecklingen av freds- och konfliktforskningen var starkt påverkad av olika nordamerikanska forskares förhållningssätt till att studera krig systematiskt och empiriskt, såsom i Quincy Wrights A Study or War och senare genom Correlates of War-projektet lett av David Singer (Gleditsch 2009; Wallensteen 2015). Det är likaså svårt att beskriva freds- och konfliktforskningens framväxt i Sverige utan att först sätta den i en regional kontext då det finns ett starkt nordiskt element – särskilt under de tidiga åren. Politiker och forskare i dialog runt om i Norden bidrog till att forma forskning och forskningsorganisationer under ungefär samma tidsperiod, med startpunkt i slutet av 1950-talet. Det första institutet, det som skulle bli det norska  Institutt for fredsforskning (PRIO) bildas redan 1959. En del av motivationen till att politiskt stödja fredsforskningens utveckling i Norden var behovet av att få tillgång till ett bredare uppslag av olika lösningar och verktyg för att hantera ökande geopolitiska spänningar under det Kalla kriget och med lärdomarna från Andra världskrigets enorma förödelse i färskt minne. 

I Sverige kom särskilt den kontinuerligt ökande graden av upprustning mellan stater inom de två geopolitiska blocken, inklusive av kärnvapenupprustning, att utgöra en grund till den svenska riksdagens inrättande av Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) 1966 och institutets fokus på insamlande av data om vapeninköp och tillgång till materiel och soldater (SIPRI 2024). Denna information tjänade både syftet att få faktaunderlag om utvecklingen men även att skapa ökad transparens mellan blocken – och därmed försöka bidra till att minska osäkerheten. Alva Myrdal, central för skapandet av SIPRI, var Sveriges representant  i internationella förhandlingar om nedrustning och SIPRI bildades med ett tydligt policyrelevansmandat, dvs. att koppla forskningen till politiska alternativ som kunde ta världen i en lite mer fredlig riktning. SIPRI var inspirerat av det tidigare bildade PRIO och följdes senare av bildandet av Tamperes och Köpenhamns institut – i korthet kallade TAPRI (bildat 1970) och COPRI (bildat 1985). I kontrast till SIPRI:s övervägande empiriska fokus var PRIO:s forskning avsevärt mer fokuserat på teoretiskt arbete. PRIO satte också sitt oberoende från staten som kärnan i sin verksamhet även om forskarna vid institutet drevs av en vilja att bidra till en mer fredlig utveckling. Idag är PRIO och SIPRI fortsatt självständiga forskningsinstitut medan TAPRI har uppgått som ett centrum inom Universitetet i Tampere och COPRI uppgått i Dansk Institut for Internationale Studier (DIIS).  

Hur utvecklades freds- och konfliktforskningen i Sverige?

För oss var kopplingen mot forskningsutvecklingen i särskilt Norge och Danmark tydliga redan från det att vi var studenter i vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet från slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Som doktorander var vi med på konferenser och möten med kollegor från Nordens fredsinstitut. Orsaken till det är att processerna i Norden att skapa fredsforskningsinstitut än idag utgör en grundläggande ram inför freds- och konfliktforskningens vidare utveckling i Sverige. Den svenska utvecklingen tog dock ett avgörande och lite annorlunda steg under 1970-talet. I och med politiska beslut kom nämligen forskningen till en stor del att vidareutvecklas vid universiteten i Lund, Göteborg och Uppsala – det sistnämnda där vi båda fick vår utbildning – en riktning som till stor del avgjordes av att forskningen därmed också kunde sammanbindas med undervisning. I enlighet med ett regeringsuppdrag 1971 bildades således forskningsavdelningar för freds- och konfliktforskning vid Uppsala, Lund, och Göteborgs universitet. Dessa tre miljöer leddes av var sin forskarassistent (det vill säga, en disputerad senior forskare) som skapade olika inriktningar för respektive miljö. Detta arbete erhöll fortsatt stöd av den politiska sfären och ett uttalande från utbildningsutskottet 1979/80 understryker att det var:

”angeläget att freds- och konfliktforskningen får en tillfredsställande basorganisation så att en fruktbar forskningsmiljö för denna forskning kan skapas i landet som helhet" (Pettersson och Svensson 1986). 

Det fanns således en tydlig politisk intention i Sverige – under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar – att understödja den fortsatta utvecklingen och utbredningen av freds- och konfliktforskningen och även sammanföra den med den högre utbildningen vid universiteten. De initiala tre miljöerna kom att gå i något olika riktningar. Vid Lunds universitet hade ämnet freds- och konfliktvetenskap sin hemvist vid både Sociologiska och Filosofiska institutionerna men kom sedermera att bli ett ämne på Statsvetenskapliga institutionen. I Uppsala bildade ämnet en egen institution och 1981 beviljade den svenska regeringen medel till en professur i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Vid Göteborgs universitet bildades också en självständig institution i ämnet men med fokuset freds- och utvecklingsforskning. 

Som detta belyser har universiteten valt olika ansatser och organisationsmodeller vilket har påverkat hur man studerar och forskar om ämnet. Freds- och konfliktforskningen vid Lunds universitet hade således haft olika hemvister inom universitetet innan det blev en del av statsvetenskapliga institutionen. En central del av både forskning och undervisning är den tvärvetenskapliga aspekten och att både forskning och undervisning kopplas till andra vetenskaper såsom statsvetenskap, socialantropologi, folkrätt och ekonomisk historia. Ämnet kan studeras upp till kandidatnivå (master- och doktorandnivå sker inom ramen för statsvetenskap) och den tvärvetenskapliga ansatsen återkommer under kandidatprogrammets gång för att ge studenterna en bred förståelse av ämnet. De studenter som går kandidatprogrammet (man kan även läsa utbildningen som fristående kurs) har även en praktiktermin där de gör praktik vid en organisation som är relevant för utbildningen, vanligtvis någon internationell organisation, utrikesdepartementet, en svenska ambassad i utlandet, eller en NGO. De aktiva forskarna i ämnet vid Lunds universitet interagerar också regelbundet med det omgivande samhället i termer av deltagande i publika seminarier såsom Almedalsveckan, intervjuer i media och samarbete med både forsknings- och policyorganisationer.

I Uppsala organiserades redan på tidigt 1960-tal studiecirklar och workshops på ämnet fred. Den inrättande forskningsavdelningen efter regeringsbeslutet 1971 utvecklades under det kommande decenniet till en självständig institution och 1981 beslutade riksdagen att inrätta Dag Hammarskjöldprofessuren i freds- och konfliktforskning. En central del av fredsforskningen som bedrivs vid Uppsala universitet är kopplad till det välrenommerade konfliktdataprogrammet, Uppsala Conflict Data Program, något som återspeglas i både forskning och undervisning. Ämnet går att studera till och med doktorandnivå. Kandidatprogrammet i freds- och konfliktvetenskap har en delvis tvärvetenskaplig profil där studenterna kan läsa kurser i freds- och konfliktvetenskap med utvecklingsstudier som biämne. Att lära sig att göra en systematisk konfliktanalys där studerna lär sig se olika organisationers målbilder, organisation och beteende är ett starkt tema. Programstudenter har även en praktiktermin där studenter praktiserar på en arbetsplats av relevans för utbildningen på liknande sätt som i Lunds program. Institutionen i Uppsala har i tillägg blivit utsedd till ett så kallat Rotary Peace Center, ett av sju center i världen där studenter på masternivå kan erhålla ett stipendium till institutionens mastersprogram. Forskarna vid institutionen är aktiva samverkare med det omgivande samhället och forskningsresultaten om konflikttrender, medling och förståelse av olika konflikter. Sedan  2021 är det också basen för forskning inom Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustning.

Slutligen, och som också nämnts ovan, formade freds- och konfliktforskningen relativt tidigt en egen institution vid Göteborgs universitet, där kallad Globala studier. Vid institutionen kan man studera ämnet till och med doktorandnivå. Både forskning och undervisning drivs utifrån ett övergripande syfte att tydligt sammanföra två tvärvetenskapliga och problemorienterade forskningstraditioner, freds- och konfliktforskning och utvecklingsforskning. I programmet ingår utöver en praktiktermin även minst en fältarbeteskurs. Kopplingen till det omgivande samhället är stark i termer av att hållbar utveckling och samhällsförändring utgör den röda tråden genom utbildningen med fokus på tillämpade perspektiv och samverkan med samhällsaktörer i undervisning, praktik och fältstudier. Flera av forskarna vid institutionen arbetar också aktivt med att sprida forskningsdriven kunskap till det omgivande samhället genom deltagande i öppna seminarier och genom media. 

Efter etableringen av dessa första tre miljöer inom freds- och konfliktforskningen har ämnet etablerats på flera andra svenska universitet, exempelvis vid Umeå universitet, Linnéuniversitetet, och Malmö universitet. 

Denna genomgång av freds- och konfliktforskningens framväxt i Sverige visar att en kärna i att försäkra sig om samhällsrelevans och nytta av freds- och konfliktämnet har varit att få forskningen på ett naturligt sätt kopplat till utbildning av stora studentgrupper. Studenter har därmed möjlighet att få en grundläggande och faktabaserad kunskap i ämnet krig och fred och man kan rekrytera och träna upp nya forskare. Emellertid innebar placeringen av freds- och konfliktforskningen vid universiteten att det blev en mer begränsad interaktion med både samhället i stort och det politiska beslutsfattandet. De tre största universitetsmiljöerna i ämnet befinner sig långt ifrån maktens korridorer i Stockholm. För att undvika att forskningen där begränsas till sitt elfenbenstorn, krävs således att forskarna aktivt arbetar för att sprida sina forskningsresultat men även att det finns ett intresse och mottaglighet hos de som fattar beslut om att lyfta in forskningsperspektiv och resultat i verksamheten. I en ny ofredstid med ökande behov av freds- och konfliktforskningsresultat och perspektiv i beslutsfattande är det en utmaning vi tycker att vi behöver bättre ta tag ifrån båda sidor för att få användning av de investeringar som gjorts inom forskningen sedan 1970-talet. 

Konklusion: forskning, utbildning och samhällsansvar i en ny geopolitisk era

Vi är stolta över att bidra till en freds- och konfliktforskning som är väletablerat i Norden och Sverige och som omfattar en rik flora av olika teoretiska, metodologiska, och empiriska ansatser. Forskningen har fått internationellt genomslag, inte minst genom det omfattande empiriska arbetet, och bidrar in i ett stort antal politiska processer om säkerhet och utveckling. En framgångsfaktor och genomgående röd tråd är att både forskningen och undervisningen i ämnet i huvudsak drivs av vetenskaplighet snarare än någon form av idealistisk aktivism. Även om det finns en underliggande norm om att både forskningen och undervisningen syftar till att bidra till en mer fredlig och hållbar värld, är de resultat som presenteras och förmedlas baserade på en vetenskaplig grund. Detta fokus på vetenskaplighet kan ibland skapa förvirring hos nyantagna studenter till något av de kandidatprogram som finns i ämnet: De har ju valt denna utbildning för att rädda världen, bygga fred och få slut på orättvisor; i stället ligger fokus på abstrakta teorier om konflikters uppkomst och lösning, komplicerade metoder om hur olika frågeställningar studeras, och hårda statistiska data kring konflikters orsaker och effekter. När de sätter sig in i vad ämnet innebär får de dock oftast en mer positiv bild och hur de kunskaper de får med sig kan användas i praktiskt arbete. Många går vidare till UD, Försvarsdepartementet, eller andra myndigheter eller organisationer som arbetar med fred, säkerhet eller konfliktlösning. Det systematiska sättet att angripa problem och göra analyser gör dessa studenter även efterfrågade inom olika former av verksamheter och organisationsprocesser. 

Slutligen är det viktigt att vi inser vilket kapital freds- och konfliktforskningen i Norden skapat som kan lära oss mycket som är relevant för utvecklingen av vårt försvar och säkerhet hemma. Vi vet idag en hel del om samällskonsekvenser av krig och hur de hanteras, vilka faktorer som påverkar konfliktdynamiker och vilka kan göra stater sårbara för påtryckningar, samt hur internationellt stöd till och involvering i konflikter runt om i världen även kan påverka oss. Författarna till detta kapitel genomför ett större forskningsprojekt är vi ska studera samhällelig säkerhet och beredskap i Sverige och Norge och där vi använder oss av våra insikter från vår tidigare forskning till att förstå hur politiska beslutsfattare uppfattar och talar om det ryska hotet, hur militär och andra samhälleliga aktörer agerar och ökar sin försvarsberedskap och hur allmänheten förhåller sig till dessa processer. Likt de argument vi har framfört ovan, menar vi att det är viktigt att systematiskt undersöka dessa olika aktörer och processer, både var för sig men även i termer av hur de interagerar, eftersom vi inte bara kan anta att de uppfattar hot och vad som ska göras för att hantera hot på samma sätt – inte minst från ett nordiskt perspektiv (se till exempel Olsson och Einen 2024). I stället kan vi komma fram till resultat baserade på empiriska studier och därefter göra kvalificerade antaganden om hur olika aktörer reagerar och agerar i tider av kris och krig. All kunskap och bredden i perspektiv kommer att vara centrala i de år som nu kommer.

Lästips

• Aggestam, Karin, och Kristine Höglund. 2017. Om krig och fred : en introduktion till freds- och konfliktstudier. Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur. 
• Wallensteen, Peter. 2011. Peace Research : Theory and Practice. London: Routledge.
• Uppsala Conflict Data Program: Läs mer om alla konflikter i världen sedan 1989 på https://ucdp.uu.se/
• För en jämförande översikt över fredsforskningens utvecklingen i Norge, se även: Stein Tønnesson (red.). 2022. Lives in Peace Research: The Oslo Stories. Singapore: Springer Singapore. Evidence-Based Approaches to Peace and Conflict Studies.

Foto: made Bohdana howitzer in service with 48th Artillery Brigade / Defense of Ukraine Twitter