Östersjöområdet är hem för många tiotals miljoner människor, karakteriserat av Östersjöns trånga in- och utlopp: för alla genom sunden, för Ryssland det specifika att den bara kan nås via Finska Viken, förutom exklaven Kaliningrad. Nittio procent av Finlands handel och hälften av Rysslands går genom Östersjön. Genom historien har Östersjön utgjort en yta för samarbete och kommunikation, men också en återkommande konfliktzon.
Östersjön är samtidigt en del av ett större strategiskt sammanhang: för trångt för att kunna utgöra en isolerad stridszon i en eventuell konflikt. Området gränsar i norr till Nordatlanten och Arktis, och då i första hand Nordkalotten. I söder till den europeiska kontinenten. Östersjön, Bottniska Viken, Västerhavet, Nordatlanten och Norra ishavet bör därför ses i ett militärgeografiskt sammanhang.
Att Östersjöområdet utgör en del av ett större strategiskt sammanhang är naturligtvis inget nytt, men det fylls med ny betydelse, givet ändrade förhållanden, exempelvis vad gäller klimat, politik och militärteknologi. I denna artikel behandlas först Natos utgångspunkter och därefter Sveriges Natoroll i olika avseenden.
Östersjöområdet är en strategisk nervpunkt
Östersjöområdet är hem för många tiotals miljoner människor, karakteriserat av Östersjöns trånga in- och utlopp: för alla genom sunden, för Ryssland det specifika att den bara kan nås via Finska Viken, förutom exklaven Kaliningrad. Nittio procent av Finlands handel och hälften av Rysslands går genom Östersjön. Genom historien har Östersjön utgjort en yta för samarbete och kommunikation, men också en återkommande konfliktzon.
Östersjön är samtidigt en del av ett större strategiskt sammanhang: för trångt för att kunna utgöra en isolerad stridszon i en eventuell konflikt. Området gränsar i norr till Nordatlanten och Arktis, och då i första hand Nordkalotten. I söder till den europeiska kontinenten. Östersjön, Bottniska Viken, Västerhavet, Nordatlanten och Norra ishavet bör därför ses i ett militärgeografiskt sammanhang.
Att Östersjöområdet utgör en del av ett större strategiskt sammanhang är naturligtvis inget nytt, men det fylls med ny betydelse, givet ändrade förhållanden, exempelvis vad gäller klimat, politik och militärteknologi. I denna artikel behandlas först Natos utgångspunkter och därefter Sveriges Natoroll i olika avseenden. Artikeln publicerades först i "Gulan" av Kungl Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) i Sverige.
Natos utgångspunkter
Politiken först. Viktigast av allt är Moskvas beslut om en fullskalig invasion av Ukraina. Som en reaktion på detta begärde Sverige och Finland inträde i Nato. Med ett finländskt och svenskt Nato-medlemskap skapas ett sammanhängande nordiskt operationsområde. Östersjön omges då av Nato-medlemmar samt Ryssland med exklaven Kaliningrad och utloppet via Finska Viken. Detta i en situation präglad av ökade spänningar mellan väst och Ryssland och ett pågående, storskaligt krig på den europeiska kontinenten, i Ukraina.
Sedan tidigare gäller enligt det nordatlantiska fördragets artikel 3 att alliansens medlemmar ska kunna hävda sin territoriella integritet med hjälp av de egna försvarsstyrkorna. Dessa utgör samtidigt grunden för de integrerade styrkor som ska kunna användas för avskräckning och ytterst kollektivt försvar i enlighet med artikel 5 om solidaritet i händelse av ett väpnat angrepp. Enligt Natos senaste strategiska koncept, som antogs 2022, har alliansen tre huvuduppgifter: avskräckning och kollektivt försvar, krishantering och försvarssamarbeten. Efter den storskaliga ryska invasionen av Ukraina har tyngdpunkten flyttats från krishantering till kollektivt försvar. Det strategiska konceptet har omsatts till ett militärt koncept som kallas ’Concept for Deterrence and Defence of the Euro-Atlantic Area’, DDA.
Med skadegörelsen av ledningar på Östersjöns botten har angreppen på kritisk infrastruktur, och därmed totalförsvarstänkandet, fått en central roll, för Natos del sammanfattat i de så kallade ’seven baseline requirements’.
Nato har skapat ett särskilt ‘Maritime Centre for the Security of Critical Undersea Infrastructure’ under marinkommandot MARCOM i Storbritannien. I oktober slöt Nato en överenskommelse om förbättrad marin övervakning, från havsbottnen till rymden, den så kallade ’Digital Ocean Vision’, till vilken Sverige anslöt sig.
Enligt det strategiska konceptet, liksom EUmotsvarande strategiska kompass, kan angrepp på kritisk infrastruktur, om de uppnår en viss nivå, aktivera artikel 5 i Atlantfördraget och EUmotsvarande artikel 42.7 i den Europeiska unionens fördrag (’Treaty of the European Union’, TEU). På detta område finns ett nära samarbete mellan Nato och EU som innehar många viktiga instrument av betydelse för krisberedskap och civilt försvar, exempelvis vad gäller livsmedelsförsörjning och skydd av IT-system. EUbeslut på dessa områden påverkar direkt svensk lagstiftning och svenska strukturer.
Det förtjänar att påpekas att omstöpningen av Nato från krishantering till kollektivt försvar kommer att ta tid. På sikt ska en styrka på 300 000 personer med hög beredskap (mindre än 30 dagar, varav 100 000 med mindre än tio dagar) kunna sättas in. De flesta av dem européer. Försvars- och förmågeplaneringen är under utarbetande, liksom konsekvenserna för Natos ledningsstrukturer. De regionala planerna blir färdiga tidigt 2024, men det kommer att ta flera år innan de avsatt konkreta strukturer.
Vad gäller Alliansens huvuduppgifter i norra Europa, det vill säga vår del av världen, kan de sammanfattas på följande sätt: – Säkra den strategiska balansen och Alliansens frontavsnitt på Nordkalotten. – Säkra försörjningslederna över Atlanten, via Skandinavien och Östersjön för att kunna – försvara Alliansens frontavsnitt i Kontinentaleuropa: däri södra Finland och de baltiska staterna.
Sverige som Natomedlem
Under det kalla kriget utgjorde Sverige gränsen i Östersjöområdet mellan Warszawapakten och väst, även om en stor del av Östersjön är internationellt vatten. Sovjetunionens och Warszawapaktens sammanbrott gav Sverige en skyddad position bakom de central- och östeuropeiska länderna som återvunnit sin frihet.
Dock kom vi att gradvis åta oss ett ansvar för de baltiska staternas säkerhet, inledningsvis genom massiv överföring av materiel. Vidare genom den tidigare nämnda artikel 42.7 som säger att man ska visa solidaritet vid väpnat angrepp på någon av de andra EU-medlemmarna. Och med Sveriges egentillverkade doktrin där vi utfäster oss att komma andra EU- och nordiska länder till hjälp vid väpnat angrepp samt att vi förväntar oss samma stöd om vi skulle angripas. Det har dock varit klent med försvars- och förmågeplanering för att backa upp åtagandena.
Under tiden har dock samarbetet mellan de nordiska ländernas luftförsvar fördjupats och ’cross-border training’ utvecklats i norr mellan Norge, Sverige och Finland. Detta inom ramen för det nordiska försvarssamarbetet Nordefco. 2014 slöt Sverige ett så kallat värdlandsavtal, ’Host Nation Support’, med Nato. Alltmer långtgående bilaterala försvarssamarbeten med Finland och USA tillkom.
Sammantaget innebar detta att Sveriges försvarsperimeter gradvis förflyttades österut.
Uppgifter
Sverige blir basområde för de allierades mark-, flyg- och marinstridskrafter för förstärkning av Natos östra gräns. Försörjningen från de västliga nordiska hamnarna till den östliga fronten via svenskt territorium säkras. Det medför förhandslagring, utbyggnad av infrastruktur och, generellt sett, behov av förbättrad strategisk mobilitet. En särskild EU-fond på 1,5 miljarder euro har skapats i syfte att förbättra denna. Sverige får en roll i försvaret av Natos östfront.
I försvaret av Nordkalotten kan en multinationell division eller kår bestående av Sverige, Finland, Norge, Storbritannien och 'US Marines' (framskjuten del av Norfolk) komma att sättas upp. Det svenska bidraget kan komma att hämtas från Norrbottensbrigaden i Boden. En kårstab kan komma att upprättas. Svenska styrkor, på sikt en bataljon, kan komma att ingå i Natos 'enhanced Forward Presence', eFP, i de baltiska staterna. Eventuellt som en del av en mekaniserad brigad under kanadensisk ledning i Lettland. Ett deltagande i Natos incidentberedskap i luften över de baltiska staterna blir aktuellt. Sverige förväntas också bidra till Natos snabbinsatsstyrkor. Här nämns brigaden i Skövde som en möjlig bas.
Det blir en grannlaga uppgift att skapa dessa resurser från den ansträngda armén, från vilken större delen av Sveriges bistånd på 20 miljarder kronor till Ukraina hämtats. Det handlar om materiel, varav en del skulle omsättas, motsvarande en halv brigad. ÖB har tidigare, i sitt militära råd till regeringen, aviserat att två mekaniserade brigader sätts upp under 2025–2030 inom ramen för Natos försvarsplanering medan de andra skjuts på framtiden. En mekaniserad bataljon ur dessa brigader kan avdelas inom ramen för Natos gemensamma aktiviteter och försvar.
Tillväxten av övriga brigader senareläggs, och den reducerade infanteribrigaden består inledningsvis av två fristående bataljoner och ledningsförmåga. Under 2031–2035 färdigställs den tredje mekaniserade brigaden. Den reducerade infanteribrigaden slutförs genom tillförsel av funktionsförband. Detta är ÖB
ingångsvärden. Återstår att se vad politiken beslutar. Arméns tillväxt var, som bekant, en huvudpoäng i försvarsbeslutet 2020, ett drygt år före Rysslands storskaliga invasion av Ukraina.
Östersjön och försvaret av de baltiska staterna
– Med Sverige som medlem av Nato förbättras villkoren för försvaret av det baltiska staterna.
– Sverige får via Östersjön en kontinental orientering av nytt slag och därmed en ny roll att bottna i.
Efter de ryska övergreppen i Butja och Iprin i Ukraina bestämde sig Nato för att 'varje tum' av allierat territorium skulle försvaras. Eventuella tankar på att man i ett krigsförlopp inledningsvis kunde förlora baltiskt territorium som senare skulle återtas ansågs inte längre acceptabelt. Eller som representanter för de baltiska staterna sa: att förlora baltiskt territorium skulle innebära ett slut för vår kultur och civilisation.
Med en sådan, mera framåtlutad ansats, något annat än det traditionella möta, hejda, slå, kommer Sverige att få en viktig roll för försvaret av de baltiska staterna. Sverige som bas för allierade förstärkningar har nämnts, men med tillgång till svenskt territorium och svensk förmåga får Nato också en flexibilitet av betydelse vid gråzonsproblematik och hybridkrigföring ('seabed warfare') och snabba förlopp. Det väpnade angreppet av Ukraina inleddes som bekant redan 2014 med de gröna gubbarna på Krim.
Förutsättningarna för Natos operationsplan för Baltikum förbättras med svenskt och finländskt Nato-medlemskap. Sverige och Finland är bra på marin kontroll av området. Denna förmåga blir värdefull om man ska kunna undvika en eventuell rysk sjöblockad av de baltiska staterna och underlättar möjligheten att ta täten i en amfibieoperation mot Riga-bukten för att förstärka försvaret eller återta allierat territorium.
Svensk marin för med sig specifika komparativa fördelar. Dess utrustning, utbildning och taktik är utvecklade för strid i vårt närområde. Marinen har en högupp- löst lägesbild och vana vid att operera i de för Östersjön speciella förhållandena: undervattensoperationer, marina operationer i grunda vatten utgör, med Nato-språk, så kallad unik regional kompetens.
Marinen kommer att integreras med Natostyrkorna, som del på rotationsbasis av de så kallade 'Standing NATO Maritime Group', SNMG. Man ska i detta sammanhang vara uppmärksam på att Bottniska Viken får en ökad strategisk betydelse. Den maritima aktiviteten här har traditionellt varit låg, men kan eventuellt få en roll för Natos avskräckning. Det demilitariserade Ålands betydelse ökar. Återigen kan det vara värt att påpeka att Natos egen planering för Östersjön är under omstöpning. Exempelvis är Natos maritima strategi inaktuell då den har varit inriktad på krishantering och expeditionär krigföring.
Ledningsstrukturer
De nordiska ländernas försvarschefer har uttryckt en önskan att hamna under samma ledningsstruktur inom Nato. På operativ, strategisk nivå finns bland annat 'Joint Force Command', JFC, beläget i Norfolk, USA, en marintung struktur under uppbyggnad. JFC Norfolk har ansvar för Nordatlanten och vad som kallas 'The High North'. Det är för övrigt ett begrepp som rätt väl motsvarar 'Nordkalotten', även om USA har ett vidare operationsområde än Sverige. Begreppet utgör en bättre avgränsning än det i detta sammanhang alltför vida begreppet 'Arktis'. Finland har inordnats under 'Joint Force Command' i Brunssum, Nederländerna, med ansvar för säkerheten i norra Europa. Man kan anta att Sverige och Finland på sikt kommer att lyda under Norfolk, samtidigt som vi kan ha trupp under Brunssum. Det finns ett tredje JFC i Neapel, Italien. I en konfliktsituation anpassas operationsområdena, 'Joint Operations Area', JOA, och deras ledningsstrukturer till rådande verklighet.
Vidare finns det taktiska marinkommandot MARCOM i Northwood, Storbritannien, som i sin tur lyder under Norfolk. En annan fråga av svenskt intresse är den pågående diskussionen om det ska tillskapas ett subregionalt marinkommando på operativ nivå i Östersjön, ett så kallat 'Maritime Component Command', MCC. MARCOM lär vara reserverat till idén och anse att det inte behövs fasta anläggningar, utan att man vid behov kan upprätta ett så kallat 'Commander Task Force', CTF.
Det finns olika uppfattningar om detta och också flera kandidater. Tyskland har en internationell stab vid sidan av sitt 'Marinkommando' i Rostock, DEUMARFOR, som man vill utveckla till en regional stab för samordning av Natos marina verksamhet i Östersjön. Ambitionen är numera inte ett MCC, utan nivån CTF – 'Commander Task Force Baltic', vilket kan vara en mer realistisk ambition. Det blir en fråga för Sverige om man, efter anslutning och integration i Nato, det vill säga tidigast om ett år, ska slänga sig in i konkurrensen om nya ledningsstrukturer. Muskö har nämnts som lämpligt objekt, men det förutsätter i så fall att det handlar om en för Nato delvis gemensamfinansierad investering, annars ligger ett funktionellt kommando närmare till hands. Även ett sådant kommer dock att kräva investeringar. En möjlig lösning är alternerande ansvar, exempelvis mellan Sverige och Tyskland.
Sveriges nya kontinentala orientering
Detta aktualiserar frågan om Sveriges nya kontinentala orientering och vårt förhållande till inte bara de baltiska staterna utan också Polen och Tyskland. Polen kommer att anslå 4 procent av sin BNP, eller drygt 20 miljarder euro, till försvaret som dock har en i huvudsak territoriell inriktning, givet friktionsytan mot Ryssland och Belarus. Det underinvesterade tyska försvaret tillförs nästa år 75,5 miljarder euro, eller 2 procent av Tysklands BNP, vilket gör landet till en av de fem största i världen vad gäller försvarsutgifter. Grundplattan är fortsatt 1,5 procent av BNP, men en särskild fond på 100 miljarder euro används för att överbrygga skillnaderna mellan budgetåren under den nuvarande regeringens mandatperiod. Enligt den nya nationella säkerhetsstrategin ska Tyskland utgöra en grundsten i Natos konventionella försvar. En permanent brigad upprättas om några år i Litauen. Lärdomarna av Ukraina-kriget fick Tyskland att föreslå ett allierat samarbete vad gäller luftförsvar, ’European Sky Shield’, till vilket Sverige anslutit sig.
Tyskland och Sverige har Östersjöns längsta strandlinjer. De är betydande marina västnationer i området, de enda med ubåtsförmåga. Tyskland släpper inte sin förmåga på de stora haven, men den tidigare tendensen att närmast överge Östersjön har modifierats. Den tyska marinen återvänder till Östersjön och vill gärna samverka med Sverige här. Man ser Östersjöområdet, eller ’Ostseeraum’ som oerhört viktigt, både militärt och civilt. I det nya säkerhetsläget är Östersjön viktig för Tysklands roll i Nato. Det strategiska djupet i försvaret av Baltikum förutsätter kontroll av Östersjön.
Tyskland och Sverige delar den egenskapen att de blir båda viktiga basområden för förstärkning av Natos östliga front, samtidigt som Tyskland stationerar en brigad i Litauen och Sverige eventuellt bidrar till eFP i Lettland.
Bilaterala samarbeten
De bilaterala försvarssamarbetena förblir viktiga också med Sverige som medlem. De är lättare att aktivera i en krissituation och vid ett snabbt konfliktförlopp.
Här finns fortsatt det nordiska samarbetet, särskilt viktigt med Finland i norr. Vidare avtalet med USA, ’Defence Cooperation Agreement’, DCA, och ’Joint Expeditionary Force’, JEF, ett brittisklett ramverk som utöver Storbritannien omfattar de nordiska och baltiska länderna samt Nederländerna. Styrkan med JEF är att den snabbt kan vara på plats och sättas in i operationer med snäva tidsförhållanden. JEF ligger utanför Nato-strukturen, men man har utvecklat så kallade ’Joint Operation Responses’, optioner för operativ planering som vid behov kan integreras med Natos planering.
Ryssland har i olika sammanhang de senaste åren visat förmåga att utan förvarning snabbt kunna kraftsamla och genomföra komplexa operationer i sitt omedelbara närområde. Nya offensiva vapensystem i Kaliningrad och i västra Ryssland har ökat betydelsen av att öva förmågan att samarbeta militärt mellan länderna i Östersjöregionen. I det försämrade omvärldsläget ser vi återkommande övningar i Östersjön som en del av Natos avskräckning. Dit hör ’Baltop’ under amerikansk ledning, JEF
’Joint Protector 24’ under brittisk ledning och ’Northern Coast’ under tysk ledning
Avslutning
Med finländskt och svenskt Nato-medlemskap skapas ett sammanhängande nordiskt område som ökar Natos strategiska djup. Sverige utgör en viktig pusselbit, med sin sträckning från Nordkalotten till södra Östersjön och den europeiska kontinenten. Sverige blir både basområde för förstärkning av östfronten och en del i försvaret av denna. Det återstår att se hur Nato omvandlar denna specifika militärgeografi till konkret försvarsplanering för den nordliga regionen. Sverige blir en del av ett större sammanhang, vilket inte fråntar oss behovet av att reflektera över denna nya verklighet och dess konsekvenser för Sverige. Det är alltid bra att kunna tänka med eget huvud, även när man samarbetar med nära allierade.
Foto: Jonas Helmersson/Försvarsmakten
